Statusrapport Australien och drömjobbet i hamn

10 september, 2019 0 av antonhallor

Godkväll,

Sitter i min säng. Befinner mig på 1258möh, i den sydöstra delen av Australien, cirka fem kilometer från Falls Creek. Bloggen har stannat av lite och det är inget jag ligger sömnlös för, allt blir inte prioriterat alltid. Det är en månad kvar här innan min 23,5h långa flygresa (aktiv flygtid) tar mig till andra sidan jorden igen. Tanken var egentligen att stanna här ett tag för att upptäcka och resa och sen komma hem till Sverige. Men saker dyker upp och det blir inte som man tänkt sig. Ibland växer saker fram som är mycket större än både korallrev, långa nätter och surfning. För det var så jag tänkte mig hur Australien skulle vara. Varmt, hav, sol, öl, vänner och spännande saker. Mycket har uppfyllt mina förväntningar, det har varit helt magiskt här. Jag har ju annars en stark förmåga att finna missnöje i saker, men i Australien har det mesta vara riktigt bra.  Men något hav har jag inte badat i, varmare än 20 grader har vi inte haft och mitt alkoholintag har närmat sig noll. Så det som uppfyllt mina förväntningar är sol, vänner och spännande saker. Vilket inte är så illa ändå. Många mil skidor har det blivit (1290km) och vackra träningsmiljöer har blivit vardagsmat. Så vad får mig då att resa hem istället för att fortsätta i detta paradis. Jo, det är nämligen så att jag från och med den 15 Oktober är anställd som utvecklingsansvarig hos Irländska orienteringsförbundet. Vilket är en tjänst som ganska rakt av beskriver min dröm.

 

Sen måste jag nog intala mig om att det inte kommer vara rena rama drömmen alla dagar. Jag kommer bo lite trångt, det kommer vara på provanställning i två månader och det kommer vara under de två mörkaste och regnigaste månaderna på året. Men herregud, jag får hålla på med det jag brinner för. Träning. Jobbet skiljer sig ganska mycket från mina tidigare jobb. Detta är en heltidstjänst med månadslön. Detta är ett jobb där jag som ensam har högsta ansvaret för utvecklingen av orientering på Irland, detta inkluderat hela kedjan från novis till elit. Från att helt enkelt se till att fler börjar med orientering, till att lära ut orientering i skolor, behålla de som redan börjat och sen även i andra änden utveckla och träna både juniorlandslag och seniorlandslag. Hur mycket som kommer hinnas med på två månader återstår att se, men jobb kommer det finnas. Jag har nog aldrig varit såhär motiverad till ett jobb tidigare. Jag känner ett stort ansvar och känslorna blandas av förväntan och energi till nervositet och tvivel. Sen är det ju det faktum att jag nu för första gången får kalla mig chef. (Min tjänst som serveringschef i Saltoloukta var såklart ett steg på vägen, men där hade jag inte lika stort eget ansvar. Även om jag trivdes väldigt bra i rollen). Min närmaste (och enda) chef kommer vara högsta chefen på det Irländska förbundet.

 

Jag har inte sett mamma och pappa på tre månader, att vänta ytterligare tre kändes för länge. Så vi planerade in att ses på flygplatsen i Dublin. Det känns väldigt skönt. Att börja mitt nya liv i Dublin med helg på hotell tillsammans med min familj. Idag bokade jag även flyg hem från Dublin. Kommer hem till Sverige igen den 16 december. Det kommer att bli sex månader och tio dagar utomlands i sträck. Lägger man till att jag i våras var en vecka i Norge och drygt en vecka i Danmark/Irland kommer jag har spenderat sju månader utomlands under 2019. Mer än halva året. Precis enligt min smak, så nästa mening kan låta lite knepig, men jag känner att jag behöver lite semester. En vecka i Spanien med all inclusive hade varit nått. Tillbaka till det enkla. Men sen finns det en till sak jag längtar efter. Jul. Att få komma hem och träffa släkt och vänner. Få äta mat hela dagarna, träna på hemmaplan och ha det så bekymmerfritt jag kan. Sen är det på min önskelista att åka iväg under nyår för skidåkning. Vi får se vad tomten har i säcken.

 

Vad 2020 erbjuder är fortfarande något jag går runt och funderar på. Men Vasaloppet är ju en sånn grej som had varit förbaskat kul. Även Jukola i Rovaniemi känns som något jag vill iväg på. Sen fyller pappa 60. Då blir det åka av. Hoppas jag. Att jag blir 28år nästa år känns gammalt. Men allt under 30 ser jag som ungt och fräscht. Så ingen ide att noja än. Så hur ska jag fördriva tiden sista fem veckorna här? Just nu ligger jag och ömsar skinn. Försöker byta ut de uthålliga skidåkarmusklerna mot snabba rappa löparmuskler. För i princip från och med nu på lördag ska jag tävla varje helg som är kvar här. Sjukt spännande. Har saknat att springa snabbt. Det har nog min kropp också, för den kommer fortfarande inte ihåg hur man gjorde. Men jag jobbar på det.

 

På återseende bloggen!

Anton Hallor