22 Juni: Livet i Australien

22 juni, 2019 0 av antonhallor

Hej, long time no see. Nu ska jag berätta en lång historia.

 

Jag har alltså flyttat till andra sidan jorden. Det var för 18 dagar sedan jag kom hit, men det var inte då det började. Den 28 Oktober 2018 skickade jag in en arbetsansökan som längdinstruktör till Falls Creek i Australien. Det är snart 8 månader sedan. Ska jag har cred för något är det antagligen framförhållningen i mina arbetsansökningar. Falls Creek är den största och mest omtalade skidanläggningen i hela Oceanien. Drygt två veckor efter jag hade skickat in min ansökan, närmare bestämt den 15 November förra året, hade jag en Skypeintervju med ansvariga på plats. Den gick över all förväntan och de erbjöd mig tjänsten som längdinstruktör till sommaren 2019, med start i juni. Jag tackade självklart ja. Vid den tidpunkten var det höst, jag hade inte ens börjat jobba på Storhogna och vintern 18/19 låg framför mig. En vinter som skulle bli den mest minnesvärda, sämsta, roligaste och märkliga jag varit med om. Under vintern som gick utsattes jag för en misshandel (som jag inte vill skriva mer om), jag fick ägodelar stulna av kollegor och jag blev utsatt för psykisk mobbing. Hemska saker jag aldrig vill uppleva igen. Men i de mörkaste av dagar ser man lättare ljuset från de som faktiskt värmer en. Jag borde nämna många, men Angelica och Gustav är de två som trots att jag varit klar över att dessa är de sämsta människorna på jorden, är de idag en del av mitt liv som aldrig kommer ändras. Det är väldigt klyschigt och säga det, men vi har varit på botten, och vänt. Jag är så tacksam för dessa två, att vi avslutade Storhogna närmare varandra än vad jag någonsin kommit en människa tidigare. Jag tänker på er. Varje dag.

 

Vintern i Härjedalen var verkligen en utmaning, jag hade det ganska jobbigt, men blickar jag tillbaka idag inser jag att det kanske var behövligt nånstans. Allt kan man inte lära sig allt genom att läsa litterära verk, ibland behöver man uppleva också. Jag fick fantastisk stöttning av familj, ovärderliga råd och hjälp inom skidteknik av mina chefer och jag hade de bästa förutsättningarna för skidåkning. Vilket också resulterade i att Vasaloppet gick som på en dans, med placering 415 i mål. Allt var inte dåligt, men mycket var lärorikt. Hursomhelst, tillbaka till Australien, så för att toppa denna vinter i Storhogna var tanken att Australien skulle vara grädden på moset och kronan på juvelen. Jag minns en arbetsmässa med min vän Johan år 2010, hur vi funderade vilt på att flytta til Australien, fascinerade över dess natur och hur långt bort det låg. Innerst inne visste jag där och då att vi skulle fortsätta med svenssonlivet hemma, men drömmen fanns där. Sen dess har jag alltid viljat åka hit. Jag har målat upp mängder med bilder hur Australien är. Varmt, soligt, farligt, surfigt, spännande, roligt, svårt, stort och alldeles sådär fantastiskt. Sen dagen jag skrev på kontraktet har det varit en ständig process med pappersarbete för att ta mig hit. Utöver Visum vilket är en lång historia i sig behövs det otaliga ifyllda polisrapporter, kurser, bankdetaljer, telefonnummer, bostadsadresser, blanketter och mail innan man ens får komma in i landet, med giltigt tillstånd till arbete. Så under åtta månaders tid, dyra flygresor, höga drömmar och en obeskrivligt längtan sitter jag nu i Australien men det till synes drömmiga jobbet.

 

Så vad tusan kan jag inte bara vara lycklig för. Varför kan jag inte bara le och älska detta. Allt går ju precis som jag vill. En fråga som tar kol på mig, en fråga som gör mig besviken, att jag inte kan få vara nöjd med mig själv och hur jag har det.  Det kanske har att göra med mina förväntningar. I dagsläget sitter jag i ett hus, som jag inte egentligen ska bo i, men ändå sover i, för att boendesituationen inte löst sig. Jag känner mig som en snyltare som ber om lov för att få sova en natt till. Jobbsituationen har inte löst sig heller. Det kan vi inte beskylla någon för (eller så är det precis det vi kan pga. klimatförändringar), men det är helt enkelt inte möjligt att erbjuda kurser i längdskidåkning om det inte finns någon snö. Vi har stängt för tillfället och jag sitter arbetsbefriad. Det var jäkligt skönt i en dag, efter fem tuffa dagar i början innan snön regnade bort, men idag, efter åtta dagar av ingenting (förutom träning) känner jag mig ganska oanvänd. Jag har lärt känna några kollegor och fått till bra träningspass, men det var inte det jag kom hit för i fösta hand. Jag ville glänsa, få utmanas, jobba utomhus och lära mig. Istället vet jag varken vart jag ska sova nästa natt eller när jag får börja jobba igen. Detta ligger och maler, tar energi och jag har svårt för att njuta. Som mycket annat tror jag att detta snart kommer lösa sig, men just nu är det inte så toppen. Det blir inte lättare när jag ser hur alla nära och kära, vänner och ovänner, firar den högtid jag gillar bäst. Midsommar.

 

Jag kan vara hos min familj inom 48h om jag vill. Men att ge upp det här, skulle kanske bli det första jag någonsin skulle ångra. Jag vill inte ha gjort allt detta för ingenting. Jag behöver bara lite medvind. Jag är övertygad om att om jag får känna mig behövd, få åka skidor, arbeta som planerat och en egen säng som jag kan kalla hemma, så skulle det kännas bättre. Men idag kan jag inte det. Att söka förståelse när man mår dåligt är svårt när man har det bra. Vem som helst som tittar på denna situation måste förstå att jag har det fantastiskt. Det förstår jag med. Det får mig le ibland. Men dessa 18 dagar har varit sämre än många andra vanliga 18 dagar. Kanske är det bara en process. Att delge och skriva detta gör i alla fall att jag mår lite bättre, att få berätta att allt inte är guld och gröna skogar. Även drömmar har sina brister. Så ni som läser detta, många av er är mina förebilder, även om ni inte vet om det. Jag drivs av äventyr, men ni som äger den där mysiga lägenheten med det där fasta jobbet och kan kalla det för hemma, ibland önskar jag att jag var lite mer som ni. Ibland tappar jag bort mig själv när jag är ute och far. Eller, egentligen är det nog tvärt om, det enda jag hittar är mig själv. Det är nog ganska nyttigt det med.

 

/ Anton Hallor