Måndag 18 Februari: Krönikör i skogssport

18 februari, 2019 0 av antonhallor

Hej hallå. Jag tycker texten ska få prata för sig själv.

Skogssport-0001-A-065-A

 

Här kommer även texten i textformat:

Den oskrivna framgångssagan

 

Hoppar vi in 26 år i mitt liv håller jag på att förbereda mig för fullt. Den 24 oktober 2018 var det bara dagar innan jag flög till Irland, för mitt första landslagsuppdrag som tränare. Jag hade lagt banor, ordnat med sponsorer, pluggat in VM-programmet utantill och skrivit klart en 14 sidor lång text, om lägret med dess olika träningar och föreläsningar. Allt skrivet på engelska förstås, ett språk jag för tio år sedan gick ut högstadiet med betyget underkänt i. Det sägs att man ska resa sig upp när man faller, vad gäller min engelska har jag nog gjort precis det. Idag representerar jag en annan nation som tränare för ett orienteringslandslag. Ett jobb jag jobbat och strävat mot sedan fem år tillbaka, när jag bestämde mig för att ägna mig åt träning som yrke.

 

Att Sverige tillhör en av världens bästa orienteringsnationer råder det knappast några tvivel om. Att säga att Irland gör det vore att ljuga. För mig var det femte gången jag landade på den gröna ön. Ett land som många nog aldrig besökt. Orienteringen på Irland skiljer sig från Sveriges för den som undrar. Klubbarna är lika stora som två familjer i antal och tävlingarna stora ungefär som klubbmästerskap i Sverige. Kanske beror det på att Irlands skogsareal bara är 3 % av Sveriges skogsareal. Men det är ingen rimlig förklaring, hade enbart mängden skog i landet korrelerat med atleter på världsnivå inom orientering hade Brasilien dominerat sporten.

 

Skillnaden mellan att träna atleter från Irland och Sverige inför ett världsmästerskap är nog större än vad de flesta tror. Samma VM kräver samma förberedelser, ja rent tekniskt är det nog så. För att lyckas springa bra i Norge i sommar bör en del av förberedelserna vara att springa i relevant terräng. Fast en kanske än mer viktig aspekt är att ha viljan att faktiskt vara på VM. För finns det ingen ambition, kommer det inte heller bli något firande. Många av de jag pratat med under mina tidigare vistelser i Irland har haft en inställning som liknar en nedgången klubb inför ett 10mila. ”Jo jag ska väl till VM, vi får se, om ingen annan springer får väl jag göra det”.

 

Sverige har en angenäm uppgift. Att välja ut den bästa VM-truppen bland alla stjärnor. Irland har en större utmaning. Att få atleterna att faktiskt bilda en VM-trupp. Landslagslägret i Newcastle handlade om så mycket mer än invecklade föreläsningar, tekniska banor och intensiva masstarter. Jag var där för att inspirera. Att få tända något, hos några. Kanske är det just det lilla som behövs. De hade tagit mig sex år att få en ärlig inblick i deras organisation. Jag har varit med, hjälpt till, kollat vid sidan om och sett från håll. När jag förstod hur det låg till var det jag som frågade om de önskade hjälp. Jag ville ändra, forma och visa. Jag var där för dem. Där för att jag såg vad de behövde, någon som visade vägen.

 

Under lägret som gick, växte atleterna. De gick från trötta och dävna till alerta och livade. De har aldrig haft en utländsk landslagstränare tidigare. De har aldrig heller börjat en VM-satsning så tidigt förut. Matchningen mellan mig och Irland kunde inte komma mer lägligt för någon av oss. Jag sökte en ny utmaning och Irland var beredd på förändring. Man måste börja någonstans, Irland har inte vunnit på lotto och har inte mer pengar än tidigare. De har däremot mognat och insett att nytt bränsle behövs. För att hänga med i utvecklingen som Sverige i mångt och mycket styr krävs det att övriga nationer hänger med för att inte hamna ännu mer efter. Sverige har anställt världens genom tiderna bästa orienterare som tekniktränare, de genomför tester på högteknologiska forskningscenter, lär ut orientering i skolan och många atleter har en arbetssituation som tillåter dem att satsa på sin idrott till 100 %. Sverige tillhör en av världens bästa orienteringsnationer när det kommer till resultat på VM och det är ingen slump, det jobbas extremt hårt för de. Ska en nation som Irland hänga med bör de agera. Vilket också är precis vad dem gjort.

Med en tränare, fler VM-läger, sponsorer och glittrande framåtanda kan ingenting annat konstateras än att Irland gör en jättesatsning till årets VM i Norge. Att våga kliva fram och säga högt att de också vill med på tåget och VM-satsningarna framöver är något jag tror gynnar alla. Sverige kommer inte klara utveckla sporten själv, de behöver andra nationers konkurrens och synvinklar. Irland kommer inte vinna några VM-guld i Norge i år, när VM ska avgöras har de faktiskt redan vunnit. På väg mot VM har de vunnit både stolthet och respekt. De har vänt på deras egna mentala inställning. Kan de tävla, glädjas och agera som de världsatleter de snart är kommer Irland inom kort att vara att räkna med. Irland är en ung nation med många löpare för framtiden, om de vill, tror jag, att kan de ha löpare topp 10 på en VM-distans inom fem år. Drömmen vore att hjälpa dem dit. Jag tror det går. De har redan visat att dem vill framåt. Vad kan egentligen stoppa en stark vilja och ambition.

 

 

/ Anton Hallor – Landslagstränare