Fredag 6 Juli: (rekord)försök upp på Áhkkà 2015möh

6 juli, 2018 0 av antonhallor

Hej hej.

Igår kom jag hem från Ahkkastugorna där jag på morgonen försökt mig på ett toppbesök på Áhkká eller Akka som det kanske stavas i folklig skrift. För att inte snurra in på förberedelser, hur jag tog mig dit eller vad jag gjorde dagen innan börjar jag direkt skriva om dem 4h och 37min jag höll på. Intressantare så tänker jag.

Kort info om Ahkka:

  • Sveriges högsta berg räknat från botten av det till toppen (460möh – 2015möh = drygt 1500m stigning = mer än Keb!)
  • Innehåller flertalet glaciärer
  • Enligt statistik skriver endast 5stk in sig i toppboken varje år vilket säger lite om toppen och dess svårtillgänglighet
  • Sägs vara tuffare än Kebnekaise
  • Ligger långt bort, egentligen oavsett vart du utgår ifrån
  • Är en av endast 12 toppar i Sverige som når över 2000m

05:15 igår sprang jag iväg, med lätt frukost i magen och på en något kylig (men skön) morgon. Ingen vind att tala om och lätt stig första 1,5km till hängbron över älven. Sedan väntade ca. 1km av riktigt dålig stig, som inte borde få kallas stig men nu ändå gör det. När denna riktigt dåliga stig till slut försvinner väntar drygt 4km av snårskog/träsk och grönområden. Som orienterare gick denna passage bra, men mentalt känns det frustrerande att springa och leta efter stråk men aldrig få flyt utan hela tiden fastna och grisa sig igenom det ena efter det andra fjällbjörksbuskaget. Till slut kommer man fram till passagen över glaciärforsen som rinner nedför hela ”bergskedjan”, ganska mycket vatten men förmodligen torrt mot vad det skulle kunna vara en vårdag under snösmältningen. När även denna passage var avklarade började stigningen uppför.. 7km och kanske 50 höjdmeter tagna, nu började det roliga! Liten pytteliten stig gick längs östra sidan om den stora forsen upp i ravinen och höjdmeterna plockade på ganska snabbt. Här någon gång tar jag första lilla pausen och klockan är strax efter 6 på morgonen. Skönt att vara på g tidigt, känns duktigt på något sätt. Stark i kroppen och pigg i sinnet fortsätter jag springa/gå uppför och passerar snart ravinen jag sprungit längsmed. Mindre vatten här och inga problem att passera. Brant stigning 100m uppför och kommer upp på glaciären, springer på den ett tag då den är jämfört med det oändligt långsamma och överväldiga stenlandskapet ganska snabblöpt. Till slut inser jag ändå att den inte går att springa på speciellt länge då jag inte tar speciellt många höjdmeter uppför, viker av upp vänster mot 1916möh toppen och får här ett brutalt brant och stenigt parti på 400hm rakt uppför. Läskigt med så mycket stora och lösa stenblock som rör på sig hela tiden när man kliver uppför. Väl uppe på 1916 toppen känns det inte längre så fantastiskt bra, kanske att höjden började komma in i bilden här. Vädret var dessutom helt annorlunda här uppe jämfört med nere i dalen, kraftig vind, någon enstaka plusgrad och dimma med dålig sikt. Med gott mot fortsatte jag ändå mot Stortoppen på 2015möh. Efter några hundra meter börjar det gå brant uppför igen, nu med en brant snökam utan den förhållandevis ”trygga” stenen. Ser spår från stegjärn och isyxor, känner mig lite klent utrustad med enbart skaljacka och fingervantar som extra utrustning utöver skor och löparkläder. Fortsätter trots allt och tar både en och två risker. Kommer till slut fram till ett ställe där jag stannar och funderar. Det som ligger framför mig är en väldigt smal kam, täckt med lössnö i ett utsatt område för vinden med 400m stup på varje sida. Ramlar man där har man ramlat för sista gången. Tar en energigel, mitt sista vatten, värderar risken med vad som finns att vinna och tar beslutet att det inte är värt det. Står på 2006möh och känner mig nöjd så. 2:32h och 13,12km från akkastugorna, 1622 höjdmeter tagna. Springer ned igen.

Nedstigningen går bra den med, men tar tid. Vanligtvis går det fort att springa ned från diverse berg, men inte från Ahkka, stenarna är kvar som oändligt många hinder och allt tar tid. Springer dessutom en omväg på drygt en kilometer påväg hem för att hitta den stigen som försvann för att eventuellt slippa 4km av äcklig tät skog, lyckas väl egentligen men det jag får istället är mjuka sumpiga träskmarker som suger ner fötterna långt under vattenytan. Går ibland, trots den platta avslutningen på passet. Väl tillbaka till hängbron väntar dock 2km av lättlöpt spånglöpning sista biten och jag känner mig pigg igen, trots 1700 positiva höjdmeter, 28km och 4:37h på klockan. Det finns inget vad jag vet ”officiellt” rekord upp och ned för Ahkka, den enda jag vet som bestigit det är Max (som för övrigt rekommenderade berget från första början), han sprang på 5h sa han och trodde jag skulle kunna göra det på 5-6h. Tror 4:37h är en bra tid för en vanligt dödlig, många kan springa fortare, men dem flesta behöver nog mer tid på sig. Det rekommenderades att ta till två dagar om man vandrade. Så låt oss leka med den förmodligen osanna tanken att jag har rekordet, eftersom jag inte vet någon som har en bättre tid.

Det var det äventyret. Fick frågan om det var jobbigare en ett Vasalopp (som för mig tar ungefär lika lång tid, inte riktigt men). Jag skulle säga att Vasaloppet är jobbigare, denna tur var jobbig, men nu vet jag både vägen och förutsättningarna, skulle jag tävla mot mig själv och slå min egen tid går det nog kapa 15-20min en bra dag. Tog inte ut mig fullständigt utan höll mig så pass fräsch att jag hade krafter över ifall något oväntat skulle ske. Kul ändå, rekommenderar denna tur till alla, utmaning för alla!

Bilder:

 

Passering hängbron.

Svettigt trots endast +3 grader varmt påväg upp.

Här avbröt jag, vågade mig inte över kammen.

Glad påväg ned, springande på glaciären.

Rutten.

Vad som väntar nästa ledighet är löpning till Kaitumjaurestugorna (24km löpning enkel väg) och sen hem dagen därpå. Träningen mot mitt äventyr att springa och bestiga Kebnekaise fortsätter.

Hadebäst

/Anton Hallor